Förklaringar till Paul Celans diktning

Inledning

Denna artikel introducerar diktningen av den i Rumänien födde Paul Celan (1920–1970), en tyskspråkig judisk poet från Bukovinaregionen (dåvarande Rumänien, numera Ukraina), för läsare som är obekanta med hans verk. Den ger en överblick över hans författarskap samt en kritisk introduktion till dess huvudteman och utveckling.

Biografi och bakgrund

Paul Celan betraktas allmänt som en av 1900-talets viktigaste poeter. Inom den tyskspråkiga poesin placeras han ofta vid sidan av Friedrich Hölderlin.

Celan föddes i en judisk familj i vad som nu är Tjernivtsi, Ukraina (då en del av Rumänien; känt som Cernăuți på rumänska och Czernowitz på tyska). Denna mångspråkiga och mångkulturella miljö utgjorde en viktig bakgrund för utvecklingen av hans poetiska språk.

Under andra världskriget deporterades hans föräldrar och dog i läger (fadern avled av sjukdom och modern sköts), och han själv skickades till ett arbetsläger. Denna erfarenhet blev en avgörande händelse som formade grundvalen för hans diktning.

Efter kriget levde han i Bukarest och Wien innan han slog sig ned i Paris, där han fortsatte att skriva på tyska. Hans beslut att fortsätta skriva på det som skulle kunna kallas ”förövarnas språk” utgör i sig en central etisk spänning i hans verk.

Stilutveckling

Tidig period (sent 1940-tal–1950-tal)

Starkt influerade av surrealismen är många av dikterna förhållandevis bildrika. Samtidigt är en känsla av språklig bristning och upplösning redan påtaglig.

Mellanperiod (sent 1950-tal–tidigt 1960-tal)

En symbolistisk förtätningsprocess intensifieras och språket blir mer strängt strukturerat och flertydigt. Dikterna blir gradvis svårare att tolka.

Sen period (sent 1960-tal–1970)

Dikterna konvergerar till ytterst korta fragment och den poetiska formen börjar i sig upplösas. Nyskapade ord, teknisk vokabulär och mystiska inslag – i synnerhet från judisk mystik – blir mer framträdande, och dikterna närmar sig tillståndet av ”kryptiska koder”.

Tyskspråkiga diktsamlingar

Enskilda volymer

Paul Celans viktigaste tyskspråkiga diktsamlingar, utgivna under hans livstid och postumt, är följande:

”Der Sand aus den Urnen” / ”Sanden ur urnorna” (1948; tillbakadragen efter utgivning)
”Mohn und Gedächtnis” / ”Vallmo och minne” (1952)

”Von Schwelle zu Schwelle” / ”Från tröskel till tröskel” (1955)
”Sprachgitter” / ”Språkgaller” (1959)
”Die Niemandsrose” / ”Ingenmansrosen” (1963)
”Atemwende” / ”Andningsvändning” (1967)
”Fadensonnen” / ”Trådsolarna” (1968)
”Lichtzwang” / ”Ljustvång” (1970)
”Schneepart” / ”Snödelen” (postumt, 1971)
”Zeitgehöft” / ”Tidsgård” (postumt, 1976)

Samlade dikter

Enbandsutgåvan ”Die Gedichte. Neue kommentierte Gesamtausgabe” / ”Dikterna. Ny kommenterad samlingsutgåva”, redigerad av Barbara Wiedemann och utgiven av Suhrkamp Verlag 2018, är den mest tillförlitliga och heltäckande kommenterade utgåvan av Celans diktning. Den innehåller inte bara de under hans livstid utgivna samlingarna utan även postumt utgivna dikter och tidigare opublicerade texter. Varje dikt åtföljs av detaljerade kommentarer, vilket gör den till ett ovärderligt hjälpmedel för tolkning av Celans verk, som ofta kräver omfattande kontextuell kunskap.

Översättningar

Celans diktning har översatts till de stora världsspråken som engelska, franska, italienska, spanska, portugisiska, ryska, polska, danska, svenska, norska, japanska och koreanska, med utgåvor på vart och ett av dessa språk som täcker nästan hela hans produktion.

Celans diktning är i hög grad språkberoende: nyskapade ord, etymologiska nyanser och klangeffekter utgör en central del av dess betydelse. Översättning är därför i grunden svårt på vilket språk som helst, och tolkningarna varierar ofta avsevärt från en översättare till en annan.

Svenska översättningar

De två mest heltäckande och akademiskt tillförlitliga svenska översättningsprojekten är följande.

1. De tidiga och mellersta fyra huvuddiktsamlingarna

Åren 2019–2021 utgavs kompletta översättningar av Celans fyra tidiga till mellersta huvuddiktsamlingar, ”Vallmo och minne”, ”Från tröskel till tröskel”, ”Språkgaller” och ”Ingenmansrosen”, av Bokförlaget Faethon. Översättning och kommentarer av Björn Sandmark, Eva Ström och Mikael van Reis.

2. De sena diktsamlingarna

”Det sena verket : Från Andningsvändning till Tidsgård”, en komplett samlingsutgåva av Celans fem sena diktsamlingar, utgavs 2020 av Albert Bonniers Förlag. Översättning och kommentarer av Anders Olsson.

Digitala texter

Även om Paul Celans verk fortfarande är upphovsrättsligt skyddade finns vissa av hans tyskspråkiga dikter tillgängliga online via auktoriserade plattformar och arkiv. Följande webbplatser tillhandahåller utvalda texter och relaterat material:

Projekt Gutenberg
- En webbplats som samlar klassiska verk
Zeno.org
- Ett digitalt bibliotek som täcker tysk litteratur och filosofiska texter
Lyrikline
- En plattform där användare kan läsa dikter och samtidigt lyssna på inspelningar; innehåller texter till Celans dikter jämte ljudinspelningar med poeten själv

Det tidiga huvudverket: ”Todesfuge” (Dödsfuga)

Paul Celans mest kända dikt, ”Todesfuge” (Dödsfuga), skrevs omkring 1944–1945 och reviderades senare innan den togs med i samlingen ”Mohn und Gedächtnis” (1952).

”Todesfuge” har nazisternas Förintelse som sitt centrala tema och använder, i enlighet med sin titel, en musikalisk repetitionsstruktur modellerad på fugan.

Den återkommande frasen ”gryningens svarta mjölk” (Schwarze Milch der Frühe) kan tolkas som ett uttryck för den vardagliga realiteten av förtvivlan och död i koncentrationslägren.

I dikten dras en kontrast mellan Margarete med sitt gyllene hår, symboliserande den tyska kulturen, och Sulamith med sitt askgrå hår, representerande de judiska offren.

Frasen ”der Tod ist ein Meister aus Deutschland” (döden är en mäster från Tyskland) kan tolkas som ett uttryck för den tekniska förfining med vilken massmord genomfördes under nazismen, i synnerhet det industrialiserade dödssystemet i koncentrationsläger som Auschwitz.

Tysk original av Paul Celans ”Todesfuge”:

Todesfuge (Paul Celan)

Mellanperiodens kulmen: ”Engführung” (Stretto)

Paul Celans dikt ”Engführung” (Stretto) är ett av hans mellanperiods centrala verk och ingick i 1959 års samling ”Sprachgitter” (Språkgaller). Skriven mot bakgrund av Förintelsen och moderns död som såväl ett personligt som ett historiskt trauma, är dikten uppbyggd genom ett ytterst komprimerat poetiskt språk.

Titeln ”Engführung” syftar på den musikaliska strettotekniken i en fuga, där ett tema överlappar sig självt innan det är fullbordat och därigenom intensifierar täthet och spänning. I denna dikt är minnesbilder från det förflutna och nuets språk skiktade i en liknande förtätad struktur, vilket ställer krav på ett angeläget och uppmärksamt läsningssätt.

Dikten öppnar med en slående besvärjelse om en återkomst till en viss ”plats”:

VERBRACHT ins / Gelände / mit der untrüglichen Spur:
(FÖRDA in i / terrängen / med det felsäkra spåret:)

Här betecknar ”terrängen” (Gelände) inte någon specifik geografisk plats utan pekar i stället mot en plats för historiskt trauma, symboliserad av koncentrationslägren. Genom att undvika egennamn presenterar Celan detta som ett universaliserat rum av förlust och minne.

Genom hela dikten fragmenteras språket radikalt och förs mot tigandets tröskel. Till exempel:

Gras, auseinandergeschrieben.
(Gräs, isärskrivet.)

I denna rad splittras även ”gräset” – en figur för natur och liv – av språket självt. Betydelsens kontinuitet bryts sönder, vilket speglar Celans övertygelse om att det traditionella lyriska språket, efter Förintelsen, inte längre kan förbli intakt utan måste genomgå en bristningsprocess.

I de senare avsnitten framträder bilder som aska och natt i ytterst reducerad form:

Asche. / Asche, Asche. / Nacht.
(Aska. / Aska, aska. / Natt.)

Dessa ord, nedskavda till sitt bara minimum, avvisar ingående gestaltning och kondenserar i stället spåren av det historiska våldet.

På detta sätt fungerar ”Engführung” mindre som ett medium för förmedling av mening än som en plats där ett sönderbrutet språks spår inskrivs. Snarare än att erbjuda förståelse i konventionell mening tvingar dikten läsaren att genomvandra dess ”plats” tillsammans med dess ord, och öppnar mot en pågående minnesprocess som motstår avslutning.

Tysk original av Paul Celans ”Engführung”:

Engführung (Paul Celan)

Nyskapade ords flertydighet

Paul Celan utsträcker det tyska språkets ordbildningsförmåga till sina gränser. Hans sammansättningar och nyskapade ord bär ofta flera meningslager samtidigt.

Ett slående exempel är samlingens titel ”Lichtzwang” (Ljustvång). Den kan tolkas som ett nyskaparord som hämtar från den psykoanalytiska termen ”Wiederholungszwang” (upprepningstvång), formulerad av Sigmund Freud, vilken betecknar det omedvetna tvånget att upprepa. Titeln sammanfogar ”Licht” (ljus eller uppenbarelse) med ”Zwang” (tvång eller våld).

Begreppet ”Niemand” (Ingen)

I Paul Celans verk är ”Niemand” (Ingen) ett centralt begrepp i hans poetik, tydligast artikulerat i ”Die Niemandsrose” (1963) och i dikten ”Psalm”. Termen betecknar inte blott negation eller frånvaro utan bär flera meningslager i spänning med varandra.

Först framträder ”Ingen” som ett tilltal till en frånvarande Gud. Raden ”Lovad vare du, Ingen” (Gelobt seist du, Niemand) i ”Psalm” utgör en paradoxal bön efter sammanbrottet av traditionella teologiska visshet i spåren av Förintelsen.

Samtidigt betecknar det Förintelsens offer som berövades sina namn och utplånades ur historien. Reducerade till ”ingen” existerar de utanför minnet. Celans diktning tilltalar sådana gestalter i ett försök att återvinna spåren av förlorade röster.

Slutligen är ”Ingen” inte ren intethet utan är relaterat till ”intet” (Nichts) som grund för poetisk skapelse. I negationens yttersta punkt börjar möjligheten till ett nytt språk framträda.

Sålunda betecknar ”Ingen” hos Celan inte bara frånvaro utan också ett yttersta språkligt rum där dikten söker mötet med den andre genom tigande.

Mystiska inslag

Senare dikter inkorporerar element ur judisk mystik (kabbala), i synnerhet motiv som Namnet, tigandet och den fördolde Guden. Dessa är inte enbart religiösa teman utan är nära knutna till problemet med gudomlig frånvaro och språkets gränser i Förintelsens efterspel.

I kabbalistiskt tänkande är det gudomliga Namnet dolt och kan inte uttalas i sin fullständighet. Likaså avskärs orden i Celans diktning ofta vid yttrandets tröskel och närmar sig tigandet. Denna spänning inom språket kan förstås som ett försök att beröra det som inte kan sägas.

Mottagande och inflytande

Paul Celan intar en central plats i efterkrigstidens litteratur som en poet som envist ifrågasatte själva möjligheten av diktning efter Förintelsen. Hans verk läses ofta som ett svar på Theodor W. Adornos diktum om att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt. Celans diktning kan förstås som ett försök att nå den andre genom språket och samtidigt fullt ut erkänna detta omöjlighetsvillkor.

Celans inflytande är mest omedelbart märkbart inom poesin, där han utövade ett djupt inflytande på såväl sina samtida – som Ingeborg Bachmann och Yves Bonnefoy – som på senare generationer av poeter.

Hans inflytande sträcker sig även in i filosofin och det kritiska tänkandet. Jacques Derrida återvände exempelvis upprepade gånger till Celans verk och gjorde det till en central referenspunkt i sina reflexioner kring språk, alteritet och översättning. Hans-Georg Gadamer närmade sig Celan ur hermeneutikens synvinkel och tolkade svårigheten i hans diktning som ett problem rörande dialogisk förståelse.

På detta sätt har Celan blivit en oumbärlig referenspunkt i såväl modern litteratur som modernt tänkande, i synnerhet i diskussioner om språkets gränser och möjligheter.

Förhållandet till Heidegger

För Paul Celan var filosofen Martin Heidegger en ambivalent gestalt som förkroppsligade såväl djup intellektuell frändskap som djup etisk spänning. Från tidigt 1950-tal och framåt läste Celan Heideggers verk – som ”Vara och tid”, ”Vad är metafysik?” och ”Vilsevägar” – med stor intensitet och påverkades avsevärt av hans språk och tankesätt. Heideggerskt vokabulär och Heideggerskt tänkande, om än ofta omvandlat, kan urskiljas i Celans Bremenpristal (1958) och i hans föreläsning ”Meridianen” (1960).

Samtidigt förblev Heideggers vägran att framföra en tydlig ursäkt eller redogörelse för sitt engagemang i nazismen ett allvarligt etiskt problem för Celan, en judisk Förintelseöverlevande.

I juli 1967 höll Celan en uppläsning vid Freiburgs universitet och besökte påföljande dag Heideggers fjällstuga i Todtnauberg i Schwarzwald. Detta möte har ofta betraktats som ett ögonblick laddat med möjligheten till dialog och försoning; Heidegger formulerade dock ingen avgörande ståndpunkt beträffande sitt förflutna, och Celan skall ha känt besvikelse.

Dikten ”Todtnauberg”, skriven strax efter detta besök, iscenesätter ett samspel mellan hopp och tystnad, förväntan och frustration, och har blivit en central text för forskare som undersöker deras inbördes förhållande. Mötet mellan Celan och Heidegger fortsätter att tolkas som en ”olöst dialog” som förkroppsligar den mödosamma konfrontationen mellan diktning och filosofi i 1900-talets historiska trauma.

Författarens uppläsningar

Mellan 1954 och 1968 spelade Paul Celan in uppläsningar av sina egna verk som sändes i tyska radiostationer. Dessa inspelningar utgavs senare i flera format: dubbelalbummet ”Gedichte und Prosa” (Dikter och prosa, 1975), dubbel-kassetten ”Ich Hörte Sagen” (Jag hörde sägas, 1997), en ljudboksutgåva med mini-CD ”Ich Hörte Sagen” (2001) och dubbel-CD:n ”Ich Hörte Sagen” (2004).

År 2020 utgavs en heltäckande dubbelsamling på CD, ”Todesfuge: Gedichte und Prosa 1952–1967” (Dödsfuga: Dikter och prosa 1952–1967), som nyutgåva och innehöll tidigare outgivna inspelningar.

Diktningens väsen: ”Flaskpost”

Paul Celan beskrev diktningen som en ”flaskpost” (Flaschenpost), en formulering som artikulerades i hans accepttal vid Bremens litteraturpris 1958. Han tänkte sig dikten som ett meddelande kastat ut i havet utan en bestämd adressat, riktat i stället till en okänd ”någon” i framtiden.

Denna metafor betonar att diktningen inte förutsätter en fast mottagare. Samtidigt är den inte rent soliloquium: den förblir en språkhandling som inte avstår från möjligheten att nå den andre. För Celan är diktningen ett försök att nå en annan även inom en historia av bristning och ett av förstörelse märkt språk.

Celan antydde vidare att dikten är något ”på väg”, existerande i tid medan den avvaktar ett möte. Liksom en flaska kastad i havet driver den, anförtrodd möjligheten att den en dag skall hittas någonstans, av någon.

Läsningens svårighet och möjlighet

Celans diktning tar sin utgångspunkt i världens upplösning och förlust och försöker rekonstruera språket vid dess gränser. Den motstår förståelse och strävar ändå efter att nå den andre – en yttersta form av språklig konst.

Genom att motstå tolkning sätter hans diktning själva tolkningstakten i fråga. Kommentarer närmar sig ofta en form av ”kryptografisk avkodning”, och ändå utgör just denna omöjlighet verkets kärna.

Ändå fortsätter dessa dikter att sändas ut som ”flaskpost”, adresserade till okända läsare.

Sök efter ”Paul Celan” på Amazon.se